lu.se

Medicinska fakulteten

Lunds universitet

Meny

Nils Alwall, den konstgjorda njuren och Gambro

 Medicinska kliniken Lunds lasarett, 3 – 4 september 1946. 

Klockan är sen, det är natten mellan den 3 och 4 september 1946. Men det är liv och rörelse i källaren på gamla Medicinkliniken på lasarettet i Lund. En 47-årig man har körts ner i sin sjuksäng. Han är medvetslös. Huvudproblemet är urinförgiftning men patienten har också en silikos (stendammlunga) som komplicerats av lunginflammation. Njurarna har slutat att fungera och i kroppen har samlats slaggprodukter och vätska. Ögonen är igensvullna.

Jourhavande kirurg har i lokalbedövning öppnat två kärl vid handloven, glaskanyler har satts in i artären och en ven. På golvet står en underlig maskin gjord på Fysiologiska institutionens och lasarettets verkstäder. Det är en stor glasburk. I den kan man se en cylinder av rostfritt ståltrådsnät. Runt den är en tillplattad cellofanslang lindad. Det är i själva verket ett 11 meter långt korvskinn! När maskinen kopplas in rinner artärblodet genom slangen och tillbaka till patienten. Under resan genom korvskinnet lämnar en mängd slaggprodukter blodet och hamnar i vätskan utanför. Det på så vis renade blodet återvänder till patienten. Utbytet av substanser genom korvskinnet kallas dialys.

Under nattens lopp återfår patienten medvetandet, han kan öppna ögonen och prata. Tyvärr avlider han ett dygn senare i lunginflammation. Men alla närvarande inser ändå att de bevittnat något av ett under – den första dialysen är ett faktum.

Apparaten är konstruerad av docenten Nils Alwall. Han är 42 år gammal och utbildad i fysiologi och farmakologi innan han började sin bana som underläkare i invärtes medicin. Som sådan hade han blivit gripen av njurpatienternas tragiska situation. För dem fanns ingen bot. Ordinationen blev sängläge och diet. Båda var stränga. Patienten fick inte ens lämna sängen för att gå på toaletten. Och maten fick inte innehålla äggvita, salt eller kryddor – på det viset minskade bildningen av kvävehaltiga slaggprodukter. Men tristessen för patienten blev efter några veckor nästan outhärdlig.

Alwall hade redan under krigsåren provat dialys på kaniner. Som amanuens hade han lärt sig fysiologins grunder. De tillämpade han vid utvecklingen av dialys. Hans apparat kunde därmed efterlikna den normala njurens funktion bättre än holländaren Willem Kolffs konstruktion. Kolff och Alwall arbetade oberoende av varandra, Kolff var ett par år före.

Dialys blev snart en viktig metod att klara av en tillfällig nedsättning av njurfunktionen t.ex. efter operation eller svåra trauma. För att kompensera en permanent njurskada fordrades två ting, dels möjligheter att upprepade gånger förbinda den konstgjorda njuren med patientens kärlsystem, dels ett lätthanterligt dialysfilter för engångsbruk. Den första förutsättningen uppkom sedan man lärt sig att ”förstora” vener genom att kirurgiskt förbinda dem med en artär, en arteriovenös shunt. Den andra förutsättningen skapades genom företaget Gambro. Det startades av Holger Crafoord sedan denne av Alwall blivit övertygad om den kliniska och kommersiella betydelsen av ett ”engångsfilter” för dialys.

 Crafoord hade varit kompanjon med Ruben Rausing och löstes ut av denne från de två stora lundaföretagen Åkerlund & Rausing och TetraPak. Crafoord satsade en stor del av det så erhållna kapitalet på att utveckla Gambro; företaget gick genom ganska många magra år innan skördetiden kom. Men då blev det en formidabel börsraket. Gambro blev också upphovet till den Crafoordska stiftelsen i Lund, en av landets viktigaste forskningsfinansiärer. Lunds universitet har genom denna stiftelse fått mycket stora anslag, bl. a till uppförandet av Holger Crafoords ekonomicentrum. Medicinska fakulteten har också fått ansenliga bidrag, något som säkert skulle ha glatt Nils Alwall, som en gång som ung docent pläderade för en upprustning av den kliniska forskningen.

 

holger crafoord och nils alwall
Holger Crafoord och Nils Alwall framför den första Gambronjuren, en spriralkonstruktion.

 

Utvecklingen av "den konstgjorda njuren" baserades på djurförsök och Alwalls fysiologiska kunskaper – den är ett lysande exempel på vad man nu börjat kalla translationsforskning – från den sjuka patienten via kaninförsök till en ny livsräddande medicinsk behandling och ett mångmiljardföretag. – Mer kan man inte begära.

 Text: Håkan Westling

 

nils alwall
Nils Alwall framför den första kliniskt använda dialysapparaten.

 

 

dialysvaeska