lu.se

Medicinska fakulteten

Lunds universitet

Antagomirer - ny substans vid behandling av typ 2-diabetes?

2019-03-25

Forskare vid Lunds universitet har tillsammans med holländska kollegor använt en ny teknik som lett till förbättrad insulinproduktion i mänskliga celler.

antagomirer
Bild på en Langerhansk ö. De Langerhanska öar är en grupp av celler i bukspottkörteln vars uppgift är att producera insulin, glukagon och andra hormon. Bildkälla: Lena Eliasson

– Vår studie är ett första steg mot att använda konstgjorda molekyler, så kallade antagomirer, som behandling vid typ 2-diabetes, säger Lena Eliasson, professor vid Lunds universitet, som lett studien.

Antagomirer är en sorts konstgjorda molekyler som kan påverka funktionen av en gen genom att rikta in sig på ett specifikt microRNA. MicroRNA (miRNA) är mycket små men kraftfulla molekyler som har en viktig roll vid regleringen av gener. De påverkar om en viss gen är aktiv eller inte och i detta sammanhang hur mycket av proteinet som ska tillverkas i cellerna. Genom att tysta/blockera ett microRNA kan antagomiren därmed indirekt påverka den biologiska processen vilket i det här fallet lett till ökad insulinutsöndring.

Typ 2-diabetes kännetecknas av förhöjda blodsockernivåer till följd av kroppens oförmåga att tillverka eller tillgodogöra sig insulin. Mängden av microRNA, däribland miR-132, som reglerar mängden protein som bildas av specifika gener i de insulinproducerande betacellerna, har visat sig vara förhöjd vid typ 2-diabetes. Detta medverkar till att betacellernas funktion försämras.
– Syftet med vår studie var därför att undersöka om det gick att sänka nivåerna av miR-132 med hjälp av antagomirer, förklarar Jonathan Esguerra, forskare vid Lunds universitet och medförfattare till studien.
 
Forskarna behandlade levande möss och Langerhanska öar innehållande insulinproducerande celler från friska donatorer med en substans, antagomir-132, som var designad att blockera funktionen hos miR-132. Resultatet visar att blodsockernivåerna förblev låga i de behandlade mössen tre dygn efter att de injicerats med substansen och i cellmaterialet från donatorerna ökade insulinproduktionen hos fyra av sex prover.
– Eventuellt kan genetiska variationer förklara varför effekten varierade i celler från olika människor. Men det skulle kunna vara så att denna antagomir fungerar för vissa och inte för andra vilket är värdefullt att veta för att kunna individanpassa behandlingen, säger Lena Eliasson, professor i experimentell diabetesforskning vid Lunds universitet.

Kortfakta om studien:
Ämne: typ 2-diabetes, translationell forskning
Studiedesign: kvantitativ studie, forskarinitierad studie, djurstudie på möss (in vivo/in vitro) och studie på humana cellöar från organdonatorer (in vitro)

Publikation
"In Vivo Silencing of MicroRNA-132 Reduces Blood Glucose and Improves Insulin Secretion"
Roel Bijkerk, Jonathan L.S. Esguerra, Johanne Ellenbroek, Yu Wah Au, Maaike A.J. Hanegraaf, Eelco J. de Koning, Lena Eliasson och Anton Jan Zonneveld.
Nucleic Acid Therapeutics, print 24 mars 2019, https://www.liebertpub.com/doi/10.1089/nat.2018.0763
Kontakt
Lena Eliasson, professor i experimentell diabetesforskning, Lunds universitet, e-post: lena.eliasson@med.lu.se, 070-5225414

Sara Liedholm