lu.se

Kliniska vetenskaper, Lund

Medicinska fakulteten | Lunds universitet

Bättre resultat att vänta för höftoperationer

2017-03-23

Att byta ut utslitna höftleder är en av de vanligaste operationerna som görs. Och resultatet blir allt bättre för patienterna. Men var tionde av dessa operationer är en omoperation på grund av att protesen har lossnat.

Omoperationer är mer komplicerade att utföra och risken ökar då också för sämre resultat med ytterligare ingrepp som följd. Vid Lunds universitet har nu flera positiva resultat för hur höftoperationer kan förbättras tagits fram.

Proteslossning brukar föregås av att protesen börjat röra på sig. Det ses därför som ett dåligt tecken om en inopererad höftprotes ändrar läge vilket inte är ovanligt. Och detta även om förflyttning bara har skett med tiondelar av millimetrar. Men nu visar ny forskning att vid användandet av en särskild operationsmetod och protestyp så ökar inte risken för att en höftledsprotes ska lossna om den rört sig ur fastsättningsläget.

vasileios zampelis
Vasileios Zampelis.

– Jag följde i en nioårsstudie ett antal omopererade patienter vars nya höftproteser flyttade på sig från det ursprungliga fastsättningsläget. Ingen av proteserna lossnade eller orsakade sådana besvär att patienten behövde opereras ytterligare en gång under de här uppföljningsåren, säger Vasileios Zampelis, forskare vid Lunds universitet som den 24 mars doktorerar i ortopedi om sina rön.

Protesen är en som är vanlig vid såväl förstagångsoperationer som vid omoperationer. Den är designad för att migrera, men dessa rörelser har ändå betraktats som en fara för framtida proteslossning.

– Det visade sig vara tvärtom: Det blev bättre fastsättning av höftledsprotesen i benbädden om protesen sjönk ner en aning.

Operationsmetoden som användes går ut på att först återskapa själva benbädden som den nya protesen ska fästas i. När den första protesen lossnar skadas oftast patientens eget ben vilket ger ett sämre utgångsläge för att få fast en ny protes. Den nya benbädden tillverkas då av malt donerat ben. Den här tekniken har funnits sedan 1980-talet och sjukvården har hela tiden varit medveten om att vissa protestyper har en benägenhet att sjunka ner i den nya benbädden efter operationen. Även om den protestyp som Vasileios Zampelis har undersökt inte har högre risk att lossna på grund av viss sådan rörlighet kan operationsmetoden ändå ha sina komplikationer:

– En begränsning med att använda ben från andra personer är dels att tillgången är begränsad, dels att det finns en risk för överföring av sjukdomar.

Forskningen söker därför vidare bland olika sorters konstgjort material som alternativ vid protesfastsättning. Vasileios Zampelis har genomfört framgångsrika tester här, men än så länge bara i försöksmodeller.

När ledskålar måste opereras om för att dessa har lossnat från bäckenet har resultaten hittills varit sämre än vid omoperation av lårbensdelen. Här är betydelsen av att protesen inte rör sig ur sitt läge också en annan. Vasileios Zampelis visar i sin doktorsavhandling att om ett speciellt läkemedel, Clodronate, tillsätts i det bentransplantat som ska skapa en ny benbädd för ledskålen att fästa i så rör sig ledskålen inte lika mycket i bäckenet. Det ökar den mekaniska stabiliteten som är nödvändig för ledskålens funktion. Fortsatt forskning får dock visa hur långtidsresultatet blir, menar Vasileios Zampelis.

Det helt avgörande vid omhändertagandet av patienter med höft- och lårbensbesvär är hur ont personen har. För att bedöma resultatet av en operation är det också patientens upplevelse som gäller. Sjukvården har här testat olika sorters frågeformulär för att kunna göra bättre uppskattningar.

– I mitt avhandlingsarbete utvärderade jag olika sorters frågeformulär. Ett mycket enkelt sådant, VAS (Visual Analog Scale), visade sig vara lika bra som mer komplicerade formulär. Det betyder att det i framtida studier blir enklare att jämföra olika operationsmetoder, avslutar Vasileios Zampelis.

ANNA-MI WENDEL

Avhandlingen i LUCRIS: