Om utbildningen på forskarnivå

Utbildningen på forskarnivå syftar till att:

• ge den enskilde forskarstuderanden en stabil forskningsmetodologisk grund samt unik kompetens inom en begränsad del av det medicinska kunskapsområdet;
• att utbilda forskare, forskarhandledare och lärare för universitetens och högskolornas framtida behov;
• att utbilda läkare för framtida tjänstgöring i sjukvårdsledande positioner;
• att utbilda personer med högskoleutbildning inom vårdområdet (sjuksköterskor, laboratorieassistenter, m fl) för framtida tjänstgöring som lärare och forskarhandledare inom sina respektive ämnesområden;
• att utbilda medicinska forskare för den biomedicinska industrin.

Utbildning på forskarnivå en merit

Av det totala antalet forskarstuderande kommer en relativt liten del att fortsätta som heltidsforskare. Det stora flertalet kommer att utnyttja sin utbildning på forskarnivå i dagligt arbete inom sjukvården, ofta som läkare i överordnad ställning utanför universitetssjukhusen. Det ökande antalet läkare och den därmed skärpta konkurrensen om de mest attraktiva tjänsterna har bidragit till att en relativt stor andel av medicinarna nu genomgår utbildning på forskarnivå. Både goda kliniska meriter och forskningsmeriter har blivit nödvändiga för att komma ifråga för sådana tjänster.

Företag inom läkemedels- och bioteknikområdena har under senare år också blivit en betydande avnämare för de utbildade på forskarnivå från medicinsk fakultet. Forskningsmiljön och andra villkor i denna sektor är nu i många fall lika bra eller bättre än de inom universitet och sjukvård.

Från utbildning på grundnivå till avhandling

Motiven för att genomgå en medicinsk utbildning på forskarnivå är mycket skiftande. Med tanke på denna heterogenitet är det inte konstigt att utbildningens karaktär varierar. Detta beror naturligtvis också på att ämnena för denna utbildning är så olika - ett spektrum från molekylärbiologi till samhällsmedicin. Som gemensam faktor måste dock finnas kravet på hög kvalitet på utbildningen på forskarnivå.

Uppbyggnad av basala faktakunskaper och färdigheter måste vara förlagd till utbildningen på grund/avancerad nivå eller till en kompletterande, överbryggande utbildning som genomgås före utbildningen på forskarnivå. Behörighetsregler för antagning till utbildning på forskarnivå som garanterar detta måste därför finnas. Såväl dessa regler som kvalitetskraven är desamma vare sig utbildningen på forskarnivå avses leda till licentiatexamen eller doktorsexamen; skillnaden ligger enbart i omfattning och nedlagd tid.

Avhandlingsarbetet görs numera i allmänhet inom en forskargrupp och avhandlingen är nästan alltid en sammanläggningsavhandling. Forskningsarbetet bör liksom hittills vara den helt dominerande delen av utbildningen på forskarnivå och doktorandens insats skall klart kunna urskiljas. Den producerade forskningen skall ha sådan kvalitet att arbetena kan antas för publicering i internationellt erkända vetenskapliga tidskrifter.

Det bör poängteras att forskningsarbetet inom ramen för doktoranders avhandlingsprojekt också utgör ryggraden i svensk biomedicinsk forskning. Kvaliteten på denna forskningsresurs måste självklart bevaras. Dålig forskning är sämre än ingen forskning alls, då den kan vara vilseledande.

Att starta och genomföra en utbildning på forskarnivå är en stor satsning såväl från den forskarstuderandes och handledarens som från samhällets sida. Samhällets insatser utgör dock bara förutsättningen. Drivkraften ligger hos den enskilde forskarstuderanden. Utan dennes/dennas aktiva intresse och förmåga att genomföra sitt projekt kan ingen utbildning på forskarnivå bli framgångsrik.