Februari 2012
Österberg K, Karlson B, Malmberg B, Hansen AM.
Studiens syfte var att undersöka huruvida återhämtning från utmattning är förknippad med förbättrad kognitiv funktion, samt om sådan förbättring är relaterad till förändring i hypothalamus-hypofys-binjurebark-axeln (HPA-axeln) och till återgång i arbete. Fyrtiofem tidigare patienter med arbetsrelaterad utmattning följdes upp efter 1,5 år med neuropsykologisk undersökning, dygnsmätning av kortisol i saliv, dexametason-suppressionstest (DST) och självskattning av kognitiva problem. Vid uppföljningen observerades förbättrad kognitiv funktion i flera test för närminne och uppmärksamhet. Vidare sågs en avsevärd reduktion av självskattade kognitiva problem, men denna reduktion var inte relaterad till den objektiva förbättringen i neuropsykologiska test. Koncentrationerna av kortisol i saliv vid uppvaknande, 30 minuter efter uppvaknande och på kvällen förändrades inte från baslinjen till uppföljningen, liksom ej heller uppvaknanderesponsen. Däremot observerades vid uppföljningen en lätt men signifikant ökad suppression av kortisol vid DST. Förbättringarna i subjektiv och objektiv kognitiv funktion, samt förändringarna i dygnsrytmen av kortisol, visade inget samband med graden av återgång i arbete. Emellertid var en minskad DST-inducerad kortisolsuppression vid uppföljningen partiellt relaterad till förbättrad kognitiv prestation och grad av återgång i arbete. Resultaten antyder att akuta stadier av utmattning präglas av lätt och diffus kognitiv funktionsnedsättning som dock väsentligen är reversibel, samt att graden av självskattad kognitiv förändring under återhämtningsperioden endast bristfälligt avspeglar graden av objektiv kognitiv förändring.
Januari 2012
Agneta Lindegård, Institutet för Stressmedicin, Göteborg, Magdalena Gustafsson, Hälsan och Arbetslivet, Göteborg, Gert-Åke Hansson, AMM, Lund.
Bakgrund: Tandvårdspersonal har en hög förekomst av muskuloskeletala besvär. Arbete i munhålan medför en kraftig framåtböjning av huvudet och nacken.
Målsättning: Att mäta effekten av prismatiska glasögon inklusive korrektionsglas på huvud och nackvinklar, upplevd ansträngning och komfort, vid arbete i munhålan.
Metod: 45 personer deltog i studien. Efter en basal ergonomisk utbildning genomfördes baslinje-mätningar av huvud och nackvinklar med inklinometri på samtliga deltagare. Upplevd ansträngning och komfort skattades av deltagarna. En interventionsgrupp (n=25) valdes slumpmässigt bland deltagarna och erhöll prismatiska glasögon, som vid behov även inkluderade korrektionsglas, och jämfördes med kontrollgruppen (n=20). Prismatiska glasögon är uppbyggda som bifokala glasögon, med den skillnaden att nedre delen av glasen är ersatta av prisman som böjer strålgången neråt; för de aktuella glasögonen med 5°. Efter interventionen genomfördes uppföljningsmätningar på båda grupperna.
Resultat: Vid uppföljningen var det en minskad framåtböjning för huvudet i både interventionsgruppen (8,7°) och kontrollgruppen (3,6°). För nacken var minskningen 8,2° i interventionsgruppen och 3,3° i kontrollgruppen. Skillnaden mellan interventions- och kontrollgruppen, dvs. effekten av interventionen, var statistiskt signifikant för både huvudet (5,1°; p=0,009) och nacken (4,9°; p=0,045). Interventionen hade ingen påvisbar effekt på upplevd ansträngning och komfort.
Slutsats: Den minskningen av framåtböjningen i huvud och nacken som erhölls med de prismatiska glasögonen minskar troligtvis risken för besvär i nacken hos tandvårdspersonal. Effekten av de prismatiska linserna kunde inte skiljas från effekten av korrektionsglasen. Den möjliga effekten av ergonomisk utbildning utvärderades inte.
Kommentar: Det positiva resultatet av utvärderingen har medfört att Folktandvården i Västra Götaland har beslutat att satsa 7,8 miljoner för att kunna erbjuda alla tandläkare, tandhygienister och ortodontiassistenter prismatiska glasögon
December 2011
Bakgrund: Djurstudier indikerar att exponeringen för vissa ftalater kan påverka den kvinnliga fertiliteten.
Målsättning: Vi studerade relationen mellan exponeringen för ftalater och spontana aborter.
Metod: I en tidigare etablerad kohort av kvinnor som försökte bli gravida för första gången analyserade vi fyra primära och två sekundära ftalatmetaboliter i urin samlat på den 10:de dagen efter den sista menstruationsperioden innan den blev gravida (n=128). Urinen, om sådan fanns, som samlats under den föregående menstruationsperioden analyserades på samma sätt (n=111). Spontana aborter som uppstod innan de identifierats kliniskt (subkliniska) mätes genom att upprepat analysera hCG i urin. Information om kliniska spontana aborter inhämtades genom telefonintervjuer med kvinnorna.
Resultat: Spontana aborter (n = 48) var förhöjda hos kvinnor med halter av monoetylhexylftalat (MEHP) i den övre tertilen i urin från befruktningsperioden jämfört med den lägsta tertilen [justerad oddskvot 2.9; 95% konfidensintervall (CI) 1.1; 7.6]. Den korresponderande odds kvoten för subkliniska spontana aborter (n=32) var 40.7 (CI 4.5; 369.5).
Slutsats. Ftalatmetaboliten MEHP var associerad med mer frekventa nivåer av spontana aborter, speciellt de subkliniska. Eftersom detta är den första studien på människa som visar på sådana samband måste detta bekräftas i liknande studier.
November 2011
Ny forskning som publiceras i open access-tidskriften BMC Public Health visar att bil- och kollektivtrafikpendlare rapporterar sämre hälsa än de som pendlar med cykel eller till fots.En rörlig arbetskraft kan vara viktig för ekonomisk tillväxt, men pendlingens effekter på pendlarens hälsa och kostnaden i form av ökad sjukfrånvaro är okänd. Från pendlarens synvinkel kan pendling vara att sätt att kombinera ett välbetalt jobb med ett bra boende, men detta måste vägas mot eventuella negativa hälsoeffekterna orsakade av pendling.
Forskare från Lunds universitet analyserade enkätsvar från 21 000 personer mellan 18 och 65 år som arbetade mer än 30 timmar per vecka, och pendlade med antingen bil, buss eller tåg, eller med cykel eller till fots. Pendlingstiden enkel väg jämfördes med hur de bedömde sitt hälsotillstånd, sömn, stressnivå och tecken till utbrändhet.
- Generellt sett upplevde bil- och kollektivtrafikpendlare mer stress, sämre sömn och hälsa, och visade fler tecken på utbrändhet, än de som cyklade eller gick till jobbet. Bland de som pendlade med kollektivtrafik ökade andelen som rapporterade dålig hälsa med längre resor till arbetet, men bland de som åkte bil mådde de som pendlade mer än en timme enkel resa bättre än de som pendlade 30-60 minuter enkel resa, säger Erik Hansson, läkarstuderande och en av forskarna bakom studien som genomförts vid avdelningen för Arbets- och miljömedicin vid Lunds universitet och Labmedicin Skåne
- En förklaring till skillnaden mellan bil- och kollektivtrafikpendlare kan vara att långdistanspendling med bil, i alla fall i Skåne, kan erbjuda en viss möjlighet till avkoppling. Men det kan också delvis bero på att den grupp som pendlar långt med bil företrädelsevis är män med hög inkomst, en grupp som generellt sett uppger att de är vid god hälsa, menar Erik Hansson.
Mer forskning behöver göras för att identifiera hur pendling är förknippat med ohälsa, för att finna vad som är rätt balans mellan ekonomiska mål, hälsa och sjukfrånvaro, säger Kristina Jakobsson, forskargruppschef.
Oktober 2011
Fem fall av klinisk blyförgiftning beskrivs, två orsakade av blyhaltig glasyr på keramik, två av ett ayurvediskt naturpreparat och ett av exponering i arbetsmiljön. Blyförgiftning kan vara en svår diagnos. Orsaken upp i samband med utredning av anemi, men patienterna hade också mag-tarmbesvär och trötthet. Diagnosen fastställdes genom analys av bly i blod. Emellertid var blyhalten i helblod ett trubbigt mått på exponering och risk, eftersom det sker en mättnad. Vi har i denna studie genom en kinetisk analys av 5 förgiftningsfall visat att bly i plasma är ett bättre alternativ. Efter avbruten exponering sjunker halten mycket långsamt, eftersom bly upplagrats i skelettet; förhöjd halt finns efter många år.
Blyhalten i helblod har klara begränsningar, eftersom det sker en mättnad av halten i blod vid höga exponeringar. Därför har vi lanserat blyhalten i plasma som ett alternativ, som ett mått på exponering och risk. Halten i plasma är rekti-linjärt relaterad till exponering och risk, men ställer större krav på metallfria provtagningsrör och god analys, med induktivt kopplad mass spektrometri (ICP-MS). Fallen visar att klinisk förgiftning inträffar vid en halt plasma på ca 20 µg/L (0.1 µmol/L).
En viktig aspekt av sjukdomsförloppen är att exponeringen i flera fall ledde till omfattande upplagring av bly i skelettet. Bly ersätter kalcium i benets hydroxylapatit, och mer än 90% av den totala kroppsbördan finns i skelettet. Eftersom skelettet har en långsam omsättning ackumuleras blyet där. Efter avbruten exponering mobiliseras blyet igen till blodet, och blir därmed tillgängligt för att ställa till problem i andra organ. De fall som hade exponerats längst har ordentligt förhöjda halter av bly i helblod och plasma, till och med efter åtskilliga år, och sjunker mycket långsamt, eftersom det sker en ständig påfyllnad från den stora poolen av bly i skelettet.
För länge sedan var blyförgiftning en klinisk realitet för de flesta läkare. Men i de aktuella fallen dröjde det mycket länge innan rätt diagnos ställdes, trots att symtomen var svåra och helt i överensstämmelse med sjukdomsbilden vid blyförgiftning. Diagnosen ställdes i de flesta fallen först efter det att anemiutredningen lett till undersökning av benmärg, i vilken bilden var typisk, med sideroblaster. Det ledde till bestämning av bly i blod, som gav diagnosen, men först efter omfattande och långvarigt lidande. Det är viktigt att sjukvården, och kanske särskilt de som utreder anemier, är medvetna om den möjliga diagnosen blyförgiftning. Mer detaljerad beskrivning av fallen finns i rapporten nedan.
Frågor om innehållet: Ralf Rittner
Uppdaterad: 2012-01-31
