En människa som vistas på riktigt höga höjder under en längre tid riskerar en skada på hjärnan.
Men hur reagerar en individs hjärna på mellan 3 000-
4 500 m – höjder som många av oss ibland vistas på i samband med exempelvis skidåkning.
– Det vet vi väldigt lite om. De flesta studier som görs är på höjder mellan 6 000-8 000 m, säger Henrik Jönsson, thoraxkirurg från Lund som nyligen kommit hem från en vetenskaplig expedition till Monte Rosa, ett bergsmassiv på gränsen mellan Schweiz och Italien.
– Den topp vi besteg är på 4 559 m och det material vi hittills analyserat är intressant, säger Henrik Jönsson, utan att avslöja mer. Tanken är att resultaten från expeditionen ska publiceras i en vetenskaplig tidskrift.
Tillsammans med sex forskarkollegor, fyra från Island, en från Malmö och Per Ederoth, anestesiolog från Lund, tog Henrik Jönsson sig etappvis upp på toppen för att undvika drabbas av höghöjdssjuka – ett tillstånd som kan bli allvarligt och som uppkommer på grund av syrebrist i kroppen.
– Vi övernattade på 3 600 m. Andra dagen startade vi innan det blivit ljust klockan fyra på morgonen för att hinna tillbaka ner i dalen innan kvällen.
Halv nio på morgonen nådde expeditionen toppen, där man under tre timmar genomförde en rad kognitiva tester, bland annat med hjälp av bärbara datorer.
– Vi vill försöka ta reda på om hjärnan fungerar lika bra på 3 000-4 500 m höjd som när vi vistas på normal nivå. Därför mätte vi exempelvis beslutsförmåga, minne och reaktionshastighet. Dessutom tog vi en rad blodprover, berättar Henrik Jönsson.
Expeditionen, som besteg Monte Rosa – räknat som Europas näst högsta berg – från den italienska sidan, leddes av en lokal guide. När de nordiska forskarna tog sig upp mot toppen fanns det nästan ytterligare 70 klättrare på väg upp.
– Men det var aldrig trångt, varken på väg upp eller ner från toppen. Vi rörde oss i ett stort bergsmassiv, så det kändes inte så, mer än möjligen vid några passager precis i början av klättringen, berättar Henrik Jönsson.
Anledningen till att Lundaforskarna och deras kollegor valde berget Monte Rosa för sin expedition, var att det faktiskt finns en liten stuga på toppen.
– Vi behövde helt enkelt en skyddad miljö för vår utrustning och våra experiment.
För vädret behövde expeditionen inget skydd.
– Vi hade klart väder både när vi gick upp och när vi gick ner. Från toppen såg vi Milano och Turin, säger Henrik Jönsson som också berättar att projektet är självfinansierat.
– Helt och hållet, och det här är forskning som bedrivs på fritiden. Det finns tyvärr ingen tid avsatt.
Olle Dahlbäck, Informationsansvarig IKVL
Frågor om innehållet: Olle Dahlbäck
Uppdaterad: 2010-04-28
