Den 9 juni 2007 anlöpte Ostindiefararen Götheborg staden Göteborgs hamn efter sin 20 månader långa expedition till Kina.
Med på den längsta etappen, eller benet, mellan Kapstaden i Sydafrika och Fremantle i Australien, fanns Bertil Olsson, i dag professor emeritus i kardiologi på Institutionen för kliniska vetenskaper vid Lunds universitet, som ensam skeppsläkare ombord.
Först sex veckor och cirka 1 000 landmil efter det att skeppet lämnat Port Elisabeth i Sydafrika kunde besättningen åter sikta land, Australiens västkust.
– Man inser hur liten man är som människa när man blickar upp mot stjärnhimlen och på dagarna inte ser annat än hav vart man än vänder blicken, säger Bertil Olsson när han minns de där magiska dagarna och nätterna till havs.
– Det var ju en speciell sträcka vi seglade, inte bara den längsta. Det finns nästan ingen båttrafik så långt söderut, handelsfartygen väljer en annan väg norr om Australien. Vi såg en båt på över 40 dagar och upptäckte en annan på radarn. Det var allt. Flygtrafik förekommer överhuvudtaget inte över södra Indiska Oceanen.
Bertil Olsson är sjövan efter att ha växt upp i Bohusläns skärgård.
– Som barn bodde jag i princip med fötterna i vattnet. Jag lärde mig simma och segla innan jag lärde mig cykla, berättar han.
Det var Bertils bror, också han läkare, som tipsade honom om att de sökte skeppsläkare till Ostindiefararens expedition till Kina. Bertil sökte och kom med som en av tolv lyckliga bland 100 sökande. Brorsan fick stanna hemma.
– Jag har erfarenhet av massjukvård och flygräddning till sjöss via helikopter. Jag har varit läkare vid de stora rockgalorna på Nya Ullevi och jag har tagit hand om patienter under Gotland Runt, nedfirad från en helikopter. Det var meriter som jag tog med i min ansökan, berättar han.
När Götheborg lämnade Kapstaden skulle skeppet göra ett två veckor långt uppehåll i Port Elisabeth på Sydafrikas östkust innan det stora äventyret till Australien väntade. Seglatsen var beräknad till elva dagar men tog bara två.
– Skeppet gick nära land och vi utnyttjade en medström och kom därför fram nio dagar för tidigt. Eftersom det var många arrangemang planerade vid fartygets ankomst fick vi ligga på redden över en vecka.
Den internationella besättningen ombord, som till stora delar byttes ut efter varje etapp, bestod av en brokig skara som var och en hade sin bestämda uppgift ombord, förutom kapten och styrmän fanns det båtsmän, mastskeppare, snickare, segelsömmare, maskinchef, sjuksköterska, fotograf, kockar och ett stort antal jungmän eller elever med sjövana - också en professor i kardiologi från Lund. Allt som allt 77 personer tillsammans på öppna havet i sex veckor. Bäddat för konflikt?
– På land hade det nog varit så, men här fanns alla ombord av samma anledning, frivilligt. Vi hade alla samma mål, att segla till Australien, säger Bertil.
Skulle någon i besättningen bli allvarligt sjuk under den långa etappen skulle det innebära problem.
– Vi var så långt ut till havs att det skulle vara omöjligt att nå oss. En helikopter kan flyga ungefär tolv timmar ut och tolv timmar tillbaka, men det är inte tillräckligt länge i det här sammanhanget.
Intensivvårdsutrustning fanns ombord, men ingen röntgen- eller operationsutrustning.
– Vi hade dock radiokontakt via satellit och utrustning för två veckors intensivvård för två patienter ifall något allvarligt skulle inträffa. Nu gjorde det inte det, några mindre skärsår var allt jag behövde sy, berättar Bertil som däremot fick uppleva storm under överfarten till Australien.
– Som mest blåste det 25 meter per sekund och i byarna upp till 30. Vågorna var väl som mest 8-10 meter höga. Det var inte så farligt, säger en sjövan professor emeritus som har tankar på att åter mönstra på Ostindiefararen om två år.
– Då är det världsutställningen i Shanghai. Där hoppas jag få vara med.
Olle Dahlbäck, Informationsansvarig IKVL
Frågor om innehållet: Olle Dahlbäck
Uppdaterad: 2008-09-01
Ostindiefararen Götheborg
