Ett stick i fingret är ingen stor sak

Viktoria Granberg har två barn som är med i DiPiS-undersökningen. Döttrarna Isabel, fem år och Anna, tre år.
- Jag tycker det är självklart att vara med.  Det krävs egentligen så lite och kan vara till så stor nytta, säger Viktoria Granberg.

- När jag väntade Isabel och fick frågan på Mödravårdscentralen om vi ville vara med i DiPiS var det bara naturligt att ställa upp, förklarar Viktoria Granberg.
Samma sak var det två år senare när lillasyster skulle födas. Vad Viktoria Granberg då inte visste var att hennes äldsta flicka, Josefin, som då var nio år, skulle insjukna i typ 1 diabetes en kort tid senare.
- Och då kändes det ännu rättare att ha ställt upp för forskningen och på så sätt kanske hjälpa till att komma på ett sätt att förebygga diabetes, säger Viktoria Granberg.

FOTO: Jimmy Wahlstedt, UMAS.

Reagerade som mamma

Hon läste medicin då storasyster Josefin fick diabetes men reagerade inte som medicinare när dottern blev sjuk. Hon reagerade som mamma.
- Jag förstod inte riktigt situationens allvar när vi fick beskedet om Josefins diabetes. Jag sa att vi kör till sjukhuset dagen efter men fick veta att i så fall beställer de ambulans istället. Först då insåg jag att det var allvar. Jag hade ju läst en hel del om diabetes men inte riktigt kopplat ihop det med vad som faktiskt hade hänt Josefin, berättar Viktoria Granberg.
Idag är hon färdig läkare och forskar på deltid om diabetes, mycket på grund av att äldsta dottern har sjukdomen. Hennes forskning handlar dock inte om DiPiS eller barn med diabetes utan om vuxna patienter.

Ärftlig risk

- När jag fick veta att båda mina två döttrar som är med i DiPiS har den högsta ärftliga risken för diabetes och att tre på hundra med den risken insjuknar var det i början lite skärmmande. Men sen inser man att tre på hundra ändå inte är så många. Man kan ju vända på resonemanget och säga att 97 av hundra inte drabbas.
Viktoria Granberg ville veta svaret på döttrarnas ärftliga risk för diabetes från provet som togs från navelsträngsblodet när barnen föddes. De flesta DiPiS-föräldrar väljer att få besked om resultatet av den genetiska testningen.
De DiPiS-kontroller hennes två döttrar hittills gjort har visat att ingen av dem har antikroppar mot de insulinproducerande cellerna i blodet.
- Jag tycker att uppföljningarna fungerar smidigt. Det går snabbt att besvara frågorna i formuläret och ett stick i fingret är faktiskt ingen stor sak när det kanske kan bli till så stor nytta, säger Viktoria Granberg och tillägger.
- Inte heller flickorna tycker att blodproverna är jobbiga. Snarare att det är lite spännande.