Tidigare utställningar

För mig är måleriet ett sätt att se mig själv samtidigt som jag blundar. Jag har ingen aning om vart tavlan eller färgerna ska ta mig. Om jag försöker styra eller bedöma det jag gör slutar det alltid på samma sätt, att jag målar över det med vitt. Jag har försökt att ha andra färger än blått och grönt som huvudfärg. Det har lyckats i en tavla. Det är den enda min älskling tycker om. Det är också det jag gillar med måleriet, alla får tycka vad de vill. Jag tar det inte personligt, för mig är det mer på lek och ett sätt att uttrycka något jag själv inte kan sätta fingret på i stunden.
När jag började måla som vuxen var det faktiskt mest för att förstå den passion min mamma hade för konst. Jag ville se vad det var som fascinerade henne och fick henne att glömma omvärlden. Jag ville hitta något mer vi kunde prata om. Så jag började en kurs hos en konstnär som ligger mig varmt om hjärtat än idag, han vill inte nämnas med namn, för honom är erkännelse bagateller i jämförelse med vad konst i själva verket är och gör. Det är något som går bortom vår till synes verklighet och egot. Förhoppningsvis…
I framtiden vill jag gärna använda skapandet och färger i mitt arbete som arbetsterapeut samt måla som nu, för min egen skull. Jag skulle gärna vilja utveckla mitt målande till att väcka människor till eftertanke i den värld vi lever i. Hur det ska gå till har jag dock ingen aning om! I slutändan ser ändå människor det de vill se, vilket är charmigt och spännande att få vara med om. Välkommen till tavlor utan namn!